Tron vid "vägs ände".
Tron vid "Vägs ände". Vad menar jag med Vägs ände? Inte livets slut, utan när man passerat den punkt där varje naturlig möjlighet är borta. När man ingenting kan göra själv, det naturliga pekar envist neråt, det är bara Guds löfte som pekar i positiv riktning. Abraham, kom till punkt där det inte var nån ide att hoppas längre att Sara skulle bli gravid. Ni kan historien. (1 Mos. 12:7 15:1-7) Länge fanns det en möjlighet varje månad, det kunde bli när som helst. Så börjar det bli kritiskt, åren blev lite för många, det blir bråttom. Abraham blev stressad, nu måste det hända FORT. Men det hände inte fort, inte fort alls, det hände överhuvud taget inte. Och nu uppstår en helt ny situation, det räcker inte med förhoppningar, inte ens med vanlig tro. Det är totalkört, med för gamla, ja, i den bemärkelsen helt döda kroppar. Nu måste Abraham, avgöra vilket av två alternativ han ska välja: 1. Ska vi avskriva det hela och glömma allt detta med barn, vi är ju inte några ljusblå tonårs-drömmare precis, vi är gamla, kloka, förnuftiga människor. Vi tar tillbaka till våra gamla namn (1 Mos 17:1-8, 15 ) Abram och Sarai och inser faktum, så här är det bara. 2. Eller, ska vi fortsätta, inte att hoppas, utan att verkligen "rå-tro". I så fall måste det bli en övernaturlig tro. De hade kommit till vägs ände, ingenting kunde de längre själva göra, nu fick det bli "BARA tro". Den tro som växer fram i såna lägen, den är klockren. Ofta annars så blir det en blandning av tro, att hoppats och att försöka själv. Och Abraham hade varit i den fasen, han hade försökt hjälpa Gud på traven. ( 1 Mos. 16 ) Men när allt hopp är ute, då blir det ett utav två ting, antingen uppgivenhet eller tro på ett övernaturligt ingripande från Gud. Och en sådan tro är speciell, den är ren, oblandad och här kommer också, som kanske ingen gång annars, en trons vila in. Den här tron kan inte existera i någon form av frustration, den "MÅSTE vila i Guds löfte". Det står också att Abraham, i det här läget när han insåg att de var alldeles, alldeles för gamla, blev starkare i sin tro. Han hade försonat sig med tanken på att det mänskligt sett "var kört", och nu såg han bara på Guds löfte och blev då starkare i tron. Tron på Guds löfte "behöver" inte dö därför att alla naturliga förutsättningar försvinner. Den baserar sig ju eg. inte på naturliga förutsättningar utan på vad Gud sagt. Och när den passerat punkten för det mänskligt möjliga, då kan den faktiskt t,o,m, öka i styrka. Ja, ibland är det som om allt först måste ta helt slut för att Gud ska kunna på allvar börja. b-a
Klicka här för äldre andakter.
1 2 3 4 5 6 7